Varför jag?

Min pappa är från Israel. Ett land jag älskar och ser som mitt andra hemland. Jag talar språket, firar alla deras högtider och dessutom har jag halva min släkt där, bl.a min syster och hennes små döttrar. Jag har alltid varit stolt över att kunna säga "min pappa är från Israel", men på senaste tiden (dvs de senaste åren) har jag inte, rätt ut, stolt kunna säga det utan att jag får hatiska blickar, stryk och ett minskat antal bekanta.

Jag inser att det finns en situation i Israel just nu, en ganska obehaglig sådan. Ett krig, mellan två parter, som hela tiden går upp och ner. Och på grund av att Israels regering till varje pris vill behålla sitt land vid liv dör oskyldiga. Dock är det inte så enkelt som så många charmiga vänsterpartister säger, att "Israel bombar och dödar oskyldiga. De förtjänar inte att finnas". Gaza har också ledare, Hamas, en terroristgrupp som skiter fullständigt i om de utsätter sitt eget palestiska folk för fara. De placerar raketramper på civilas trädgårdar av anledningen att de vet att Israel bombar just det stället raketen skickats ifrån. Dvs en civil trädgård och där dör några civila. Allt för att Hamas ska få omvärlden att hata Israel ännu mer. Och jag hoppas att de flesta är medvetna om de kringliggande arabstaternas hat mot Israel, speciellt Iran som gör i stort sett allt för att utplåna dem. Bl.a stöttar Hamas och bidrar med bättre raketer.

Tyvärr ni kära vänsterpartister som påstår att alla i Israel lever normala liv och inte märker av kriget alls, ni har fel. Min syster gifte sig för några år sedan, hon var tvungen att ha säkerhetsvakter runt hela området under vigseln och festen. Det finns säkerhetsvakter och höga staket utanför skolor och dagis. Varje gång man åker buss tänker man tanken "tänk om någon spränger mig i luften?". Det är inte att leva ett normalt liv när man måste vara rädd varje gång man åker buss till skolan, handlar mat eller gifter sig.

Jag kan förstå palestinier som inte gillar Israel. Verkligen. Även om jag själv inte har något alls emot palestinier så kan jag förstå att någon som förlorar sin dotter eller syster hatar orsaken till deras död. Dock finns det en sak jag inte förstår och det är dessa fantastiska svenskar eller de som råkar ha samma religion som palestinierna och säger att deras "systrar" och "bröder" dör, även fast de personerna som talar kanske kommer ifrån Saudiarabien eller till och med är konvertiter som tror sig veta något alls. Till dem har jag en enda sak att säga: Du har antagligen aldrig varit i Israel eller Gaza. Du ser på nyheterna, de oerhört partiska svenska nyheterna och ser döda palestinska barn och tänker "Israel ska utplånas" "Alla judar borde dö" "Förintelsen var rätt åt dem när de gör såhär" men egentligen vet du ingenting.

Min egentliga fråga med hela det här inlägget är: varför ska jag utsättas för något som mitt lands regering gör? Är det min treåriga systerdotter i rosa kjol som dödar palestinska barn? Varför får inte jag känna mig säker i skolan, min skola som jag spenderar 5 dagar i veckan i? Jag hatar att gå till skolan, för hela tiden för jag höra skit om Israel eller judar. Det har gått så långt att jag till och med fått höra skit från lärare. Ska jag inte kunna bo i min hemstad, måste jag flytta till Stockholm för att jag där kan klistra ihop mig med likatänkande i synagogan? Jag bor i en medelstor stad, en stad jag kommit att avsky av den simpla anledningen att jag här aldrig får känna mig stolt över mitt ursprung utan jämt känner mig rädd för att bli utsatt pga det.

Jag avslutar med att citera ett fantastiskt citat: "Hellre omvärldens fördömanden nu, än omvärldens beklagan på Israels begravning".

Dessa charmiga smeknamn

Något jag glömde bort att nämna angående MUF-middagen var de alldeles underbara smeknamn de olika medlemmarna har. Om de har dessa sedan innan eller om de får smeknamnet när de blivit invigda medlemmar, det vet varken du eller jag. (Eller du kanske vet och då får du gärna dela med dig av dina kunskaper).

I alla fall. Du undrar säkert nu hur dessa smeknamn kan se ut och det ska jag självklart ge svar på. Så här är några exempel; Kurre, Noppe, Ajje, Poppe, Doppe.. ja, i stort sett vilket namn som helst men kriterierna är att det måste bestå av två stavelser och sluta på bokstaven E.

Så häll upp lite rödvin, dra fram ostbrickan och skaffa dig ett sådant smeknamn and you're redy to go.

Den vilsna liberalen

Igår var det alla hjärtans dag. Dagen som ska spenderas med nära och kära. Jag började dagen med min kära kusin och en liten del av vår släkt och avslutade dagen med en väldigt fin person. Där emellan spenderades 2 timmar med ett gäng väldigt otippade personer, nämligen MUF - Moderata ungdomsförbundet. Då tänker ni väl; men herregud, vad gjorde den stackars flickan med dem?

MUF Örebro hade sin årsstämma och avslutade den med en storslagen middag på Strömpis. De hade bjudit in alla ungdomsförbund i alliansen och då självklart även oss i Liberala ungdomsförbundet. Min vän C skulle dit och jag följde självklart med som moraliskt stöd. Det var klädkod och jag förberedde mig på det värsta.

Jag klarade klädkoden

Och det var värre. Personerna på plats såg verkligen ut som små östermalmsstereotyper, de pratade till och med grov östermalms-stockholmska (och vi talar om örebroare!). Grädden på moset var när deras toastmaster (what the fuck liksom?) bad oss att hålla ett litet tal. "Ett tal?" tänkte vi och C slängde genast över uppgiften till mig. Talet blev gjort. Med iskalla blickar från hela MUF stod jag där, vid min plats och försökte få fram varför vi var där. Dessutom skulle man tydligen ha med en liten "krumelur" och jag kände "hur sjutton ska jag kunna driva med denna samling småsnobbar, de har ju ingen humor?". C såg oerhört road ut när jag stammade fram det jag hade att säga.

Det sjöngs snapsvisor om kungen, skattesänkningar och Margaret Thatcher och hela tiden kände jag mig som en smurf med påklistrat leende. De andra drack och det hölls tal men jag höll mig nykter. All respekt till dom som väljer att ge sitt medlemskap åt MUF men denna kväll fick i alla fall mig att känna ännu större tillhörighet med LUF. Men jag vill i alla fall tacka C för en fin kväll!

Mitt liv springer förbi mig i racerfart

Rubriken stämmer så oerhört in på mig just nu. Det känns som att jag står still och kollar på när livet åker förbi i en röd, supersnabb sportbil. I den tjusiga sportbilen ligger bl.a matteprov, naturkunskapsredovisning och historiauppsatser. Släng i lite träning så är bilen full.

Det är nog ungefär en månad sen jag senast besökte gymmet. Jag lyckades dra på mig en influensa och kunde inte träna på två veckor, sen har jag vart alldeles för stressad för att hinna dit. Massa rep till musikalproduktionen i mars så tack vare dessa har jag fått min träning.

Tjejen vars liv åker förbi i en sportbil

I lördags på 6timmarsrepet bestämdes det att jag ska avsluta min låt med att stå längst upp på nåt konstigt cheerleader-bygge. Två killar håller i mina fötter och jag står, med fantastisk (nooot) balans, händerna upp och ler ett gigantiskt leende. Ska sanningen fram var jag livrädd att killarna skulle tappa mig och såg oerhört stel och fejk ut.. men det ska minsann övas på!

I torsdags råkade jag dessutom köpa ett par nya skor. Igen. Jag undrar hur många par skor jag har nu, kanske 35 par? Mitt sjukliga sko-beroende satte igång för cirkus 3 år sedan och sen dess har jag nog införskaffat ungefär 50-60 par skor. Sjukt, tycker många. Underbart, tycker jag. Jag undrar vad alla mina skor är värda om man tänker ihop inköpspriserna.. blir jag fattig någon dag kan jag sälja alla mina skor. Misstänker dessutom att ungefär 1/3 är oanvända eller bara använda en enda gång. Slösaktigt? Inte enligt mig!