Igår var det alla hjärtans dag. Dagen som ska spenderas med nära och kära. Jag började dagen med min kära kusin och en liten del av vår släkt och avslutade dagen med en väldigt fin person. Där emellan spenderades 2 timmar med ett gäng väldigt otippade personer, nämligen MUF - Moderata ungdomsförbundet. Då tänker ni väl; men herregud, vad gjorde den stackars flickan med dem?
MUF Örebro hade sin årsstämma och avslutade den med en storslagen middag på Strömpis. De hade bjudit in alla ungdomsförbund i alliansen och då självklart även oss i Liberala ungdomsförbundet. Min vän C skulle dit och jag följde självklart med som moraliskt stöd. Det var klädkod och jag förberedde mig på det värsta.
Jag klarade klädkoden
Och det var värre. Personerna på plats såg verkligen ut som små östermalmsstereotyper, de pratade till och med grov östermalms-stockholmska (och vi talar om örebroare!). Grädden på moset var när deras toastmaster (what the fuck liksom?) bad oss att hålla ett litet tal. "Ett tal?" tänkte vi och C slängde genast över uppgiften till mig. Talet blev gjort. Med iskalla blickar från hela MUF stod jag där, vid min plats och försökte få fram varför vi var där. Dessutom skulle man tydligen ha med en liten "krumelur" och jag kände "hur sjutton ska jag kunna driva med denna samling småsnobbar, de har ju ingen humor?". C såg oerhört road ut när jag stammade fram det jag hade att säga.
Det sjöngs snapsvisor om kungen, skattesänkningar och Margaret Thatcher och hela tiden kände jag mig som en smurf med påklistrat leende. De andra drack och det hölls tal men jag höll mig nykter. All respekt till dom som väljer att ge sitt medlemskap åt MUF men denna kväll fick i alla fall mig att känna ännu större tillhörighet med LUF. Men jag vill i alla fall tacka C för en fin kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar